En myt som går

17 sept 2011

Under den nordiska valutaunionen (1873) så var en krona värd 0,4g guld. Idag får man ca 0.003g guld för samma krona. Så mätt i guld har kronan ”splittats” 1:120 sedan guldmyntfoten övergavs 1924. Vi kan ändå köpa mer guld per arbetad timme. Under perioden 1873 – 2009 var den årliga inflationen (mätt med konsumentprisindex) i genomsnitt ca 2,3 % per år. Löneindex ökade i genomsnitt med 5,2 % per år. Priset på silver ökade i genomsnitt med 2,3 % per år. Priset på guld ökade i genomsnitt med 3,15 % per år (riksbanken, monetär statistik 1668 – 2006).

Varför splittar man en aktie?

Bolag splittar aktier för att varje enskild akties värde skall vara hanterbart, för att få mer likviditet i en aktie. En aktie med en börskurs på 37.450 dkr som danska AP Möller blir väldigt svår att omsätta (samtidigt är det en signal som företaget sänder att man inte vill ha små aktie ägare), då många kanske bara skulle vilja köpa för ett par tusen kronor men även sprida sitt ägande. Det nya antalet aktier som du får vid en aktiesplit har ett sammanlagt värde motsvarande ditt gamla totala aktiekapital (man kan också göra en omvänd split).

Med bibehållen penningmängd så får man istället justera valutaenheten nedåt för att kunna lägga till det värde som industrialiseringen (den historiska materialismen) innebär. I guld mätt så motsvarades en svensk krona 1873 av 120 kronor idag. Hade vi inte ökat penningmängden utan låtit valutan stiga motsvarades hade ett mål mat som vi idag betalar 100:- för kostat ca 83,3 öre!

Eftersträvar man stort värde per enhet blir delbarhet ett problem när värdet per enhet inte minskar utan ökar. Med bibehållen penningmängd så får man istället justera valutaenheten nedåt för att kunna lägga till det värde som industrialiseringen (den historiska materialismen) innebär. Vi hade fått använda oss av både ”halv” och ”kvartöresmynt”. På samma sätt som i exemplet ovan med akitesplitt så är det lättare att lägga till mer värde i heltal ”uppåt” än att dividera ”nedåt” på samma sätt som man inte vill handla med kvartsaktier och liknade. Kronan har alltså inte tappat 97 % av sitt värde sedan 1873 som ”myten” säger utan mer värde har skapats och för att mängden pengar skall korrelera med den ökade mängden värde i samhället har man ökat penningmängden (splittat kronan).

Denna process är av kumulativ karaktär och tar sig i uttryck över längre perioder. Vad man bör ta i beaktande som inte framgår i en resurspris-variation (KPI) med mätvariabeln som den är utformad idag är ”obalansen” som uppstår mellan produktivitetsutveckling (disinflation) och monetärinflation.

För att pengars värde ska vara konstant skall samma mängd pengar (M, penningmängden) som tidigare kunna bytas mot samma mängd värde (varor) eller nytta (tjänster) vara detsamma. För att detta ska gälla ska kvoten mellan den totala mängden producerat värde som existerar (Q den totala transaktionsvolymen) och den totala mängd pengar (M) som existerar vara konstant.

Vad som är viktigt att tänka på är att det hela tiden adderas mer värde och nytta till vår ekonomi vilket möjliggör att addera mer pengar (M) utan att ”direkt” köpkraften försämras, vi drabbas alltså inte av monetär inflation om penningmängden växer i en jämn takt med realekonomin utan kommer att kunna köpa mer per arbetad timme utan att drabbas av någon nämnvärd inflation. Penningmängden baseras därmed på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation”.

Detta sker genom den kommersiella industrialisering av en ny dominerande industrinäring som tillför mer värde till samhället (ekonomin), vilket sker ca vart 60 år då vi går från en dominerande industrinäring till nästa (Schumpeter). Här utgår vi från den ”historiska materialismen”, det enda (av värde) som blev kvar av Marx korståg mot bourgeoisien. Doktrinen menar på att historiens förlopp bestäms av produktionsapparatens autonoma utvecklingen, eller ”lite förenklat” att historiska skeenden kan förklaras utifrån materiella faktorer. Samtidigt ”rullar” idag den 4:e vågen av industrialisering över världen. Vilket sammantaget gjort att de senaste hundra åren har världsekonomin mätt som BNP 40-dubblats.

Vi adderar mer värde till ekonomin både genom att vi inom den nu dominerande industristrukturen (IKT) ökar produktiviteten genom avskrivningar av investeringar (disinflation) samt att fler länder kopplas på den 4:e vågen av industrialisering (Asien) som rullar över världen vilket möjliggör för oss att konsumera billigare genom den relativt lägre arbetskraftskostnaden som dessa varor nu produceras till genom det globala arbetskraftsarbitraget, (ca 1,5 mdr människor beräknas ha tillkommit på den globala arbetsmarknaden sedan 1995) och vi upplever därigenom ett ökat välstånd genom disinflation (inte deflation).

Det är en kombination av dessa två faktorer (disinflation) som de monomana nationalekonomerna av den monetaristiska sorten brukar kalla lite förenklat för ”globalisering”.

/P-O L/