Moderna profeter: Prof Peter Drucker

17 Sept 2011

Följande text skrevs av Professor Peter Drucker 1983 till Keynes och Schumpeters 100 års minne. Det kursiva är till för att beakta vissa aspekter där Prof Drucker kunde ha varit tydligare.

De två stora nationalekonomerna under det föregående århundradet, Joseph Alois Schumpeter och John Maynard Keynes, föddes med bara några månaders mellanrum, och dog med bara några års mellanrum. Både Keynes och Schumpeter läses, debatteras och refereras till fortfarande i mängder av böcker, artiklar, konferenser och tal. Det framstår dock som allt tydligare att det var Schumpeter som kom att formulera de tankar och frågeställningar om ekonomisk teori och ekonomisk politik som kom att prägla resten av det föregående århundradet, om inte också för de kommande hundra åren.

De två männen var inte antagonister. Båda ifrågasatte hävdvunna uppfattningar. Keynes motståndare var de ”österrikare” som Schumpeter själv tagit avstånd från redan som student, de neoklassiska ekonomerna av den österrikiska skolan. Även om Schumpeter menade att samtliga Keynes slutsatser var felaktiga, eller åtminstone vilseledande, var han vänlig i sin kritik. När Keynes mästerverk, The General Theory of Employment, interest and Money gavs ut 1936, uppmanade Schumpeter, som då var professor vid Harvards ekonomiska fakultet sina studenter att läsa boken och förklarade också för dem att Keynes arbete till viss del hade ersatt vad han själv tidigare skrivit om pengar.

Keynes i sin tur ansåg Schumpeter en av de få samtida ekonomer värd sin respekt. I sina föreläsningar hänvisade han gång på gång till de arbeten som Schumpeter hade publicerat under första världskriget, och särskilt till Schumpeter´s avhandling om ”Rechenpfennige” som gett honom den första impulsen till hans egna tankar kring pengar. Keynes mest framgångsrika ekonomisk-politiska initiativ, förslaget om att Storbritannien och USA skulle finansiera andra världskriget med skatter snarare än genom upplåning var direkt hämtat från Schumpeter´s varningar 1918 för de katastrofala konsekvenserna lånefinansieringen av första världskriget kom att få (The Tax State).

Schumpeter och Keynes uppfattas ofta som politiska kontraster. Medan Schumpeter porträtteras som ”konservativ” och Keynes som ”radikal” är motsatsen förmodligen mer rätt. Politiskt var Keynes åsikter ganska lika det vi nu kallar för ”liberalkonservativ.” Hans teorier hade sitt ursprung i hans engagemang för den fria marknaden och frihandel, i sin önskan att hålla politiker och regeringar borta från den. Schumpeter däremot, hade allvarliga tvivel om den fria marknaden och frihandel.

Han ansåg att ”intelligenta monopol” – erbjöd stora fördelar. De kunde kosta på sig att ”tänka långsiktigt” vad gällde investeringar och kapitalförslitning samt kapitalbindning, istället för att behöva ta kortsiktiga kvartalsvisa hänsyn för att blidka marknaden. Även om Schumpeter aldrig ens kom i närheten av att bli socialist själv kom han att ingå som finansminister 1919 i den enda socialistiska regeringen i Österrike under mellankrigstiden.

Schumpeter hävdade alltid att Marx hade haft fullständigt fel i sina antaganden och slutsatser utom på en punkt, ”den historiska materialismen” (där tonvikten vid förklaringen av historiska skeenden läggs på materiella faktorer). Där såg han sig själv som en efterföljare till Marx. Åtminstone hävdade han, ställde Marx de rätta frågorna och för Schumpeter var alltid frågor viktigare än svar.

Skillnaderna mellan Schumpeter och Keynes men även Friedman går mycket djupare än ekonomiska teorier och politiska uppfattningar. De uppfattade inte samma ekonomiska verklighet de ägnade sig till viss del åt olika problemlösningar eftersom de definierade begreppet nationalekonomi helt olika. Dessa skillnader har stor betydelse för förståelsen av dagens ekonomiska värld.

Nationalekonomin har i betydande utsträckning blivit en deduktiv vetenskap, d v s man för ett logiskt resonemang från antaganden till slutsatser som till stor del bygger på olika matematiska modeller. Kopplingen till verkligheten finns även till viss del genom att antagandena och slutsatserna kan konfronteras med en del empiriska fakta, men ekonometriseringen är ändå betydande inom dagens nationalekonomi.

För Schumpeter fanns det emellertid också en stark induktiv komponent i nationalekonomin. Teorier uppstår då som ett försök att förklara fenomen som man tidigare inte har förstått. Sammanfattningsvis råder det, och har under vetenskapens utveckling rått, en stark samverkan mellan teori och empiri, mellan deduktiv och induktiv forskning. Denna kom dock att avta allt mer när Keynes, Fisher samt Friedman gjorde sina respektive antaganden.

Trotts att Keynes bröt med den klassiska nationalekonomin (läs neoklassisk), arbetade han helt och hållet inom dess ramar. För Keynes men även senare Friedman betydde nationalekonomi den jämviktsekonomi som kom till uttryck i Ricardos teorier från 1810, och som kom att dominera större delen av 1800-talet. Denna ekonomiska uppfattning beskriver ett statiskt och slutet system. Keynes men även Friedman ställde därför samma fråga som 1800-talets ekonomer: ”Hur kan man upprätthålla en ekonomi i balans och jämvikt?”

För Keynes, var de huvudsakliga problemen i nationalekonomin sambandet mellan den ”reala ekonomin” (produktionen av varor och tjänster) och ”symbol ekonomin” (penningar och krediter); förhållandet mellan individer och företag och av nationalstatens ”makroekonomi”; och slutligen, om det är produktionen (tillgången) eller konsumtion (efterfrågan) som fungerar som drivkraft i ekonomin. I denna mening var Keynes en direkt efterföljare till Ricardo, John Stuart Mill och Marshall. Hur mycket de skiljer sig i andra avseenden har de flesta av dessa 1800-tals ekonomer, och det inkluderar även Marx gett samma svar på dessa frågor:

Det är den ”reala ekonomin” som är avgörande och pengar är bara ”en sinnebild”, Det är individers och företagens mikroekonomi som är avgörande, och regeringen kan i bästa fall bara korrigera mindre avvikelser och i värsta fall skapa total oreda; det är tillgången som är avgörande och efterfrågan är en funktion av det.

Keynes ställde samma frågor som Ricardo, Mill, Marx och Marshall hade ställt, men han var mycket djärvare och vände in och ut på alla slutsatser. I det keynesianska systemet blir ”symbolekonomin” verklig, varor och tjänster är beroende av den och är dess skuggor. Makroekonomin – nationalstatens ekonomi – betyder allt och individer och företag har inte kraft att påverka, än mindre styra den ekonomiska utvecklingen eller förmåga att fatta effektiva beslut som kan motverka makroekonomins krafter. Alla nationalekonomiska begrepp så som, investeringar, produktivitet och sysselsättning är funktioner av efterfrågan.

Vid det här laget vet vi, precis som Schumpeter visste redan då för mer än sjuttio år sedan, att var och en av dessa keynesianska slutsatser är felaktiga. Åtminstone gäller de endast speciella situationer och inom relativt snäva ramar. Ta t ex Keynes viktigaste nyckelteori: att monetära företeelser så som – offentliga underskott, räntenivåer, kreditvolymer och den totala penningmängden (M) i omlopp – bestämmer efterfrågan och därigenom de ekonomiska villkoren för ekonomin. Detta förutsätter, såsom Keynes själv betonade, att omlopps-hastigheten (V) på pengar är konstant och inte kan förändras på kort sikt av individer eller företag.

Schumpeter påpekade att allt tyder på att detta antagande är felaktigt. Det spelar ingen större roll om man försökt med den ursprungliga keynesianska modellen eller i modifierad ”Friedman version” så har de kullkastats av individers oförutsägbarhet och företagens mikroekonomi, då utan förvarning omsättningshastigheten på (V) pengar förändrats.

När den Industriella kommersialiseringen av IT (IKT idag) tog sin början 1990 (i och med Windows 3.0 och 386/486 processorerna) kom det att inom loppet av mindre än 10 år att byggas upp en till viss del ny industri (PC marknaden). Många av dessa företag hade i början av 1990-talet vinster knappt överstigande $100 milj. (som i Microsoft´s fall) för att 10 år senare ha vinster som i vissa fall var på väg mot $10 mdr. Svaret kom snabbt från Individer och företag som ville vara med och skörda frukterna av den ”nya ekonomin”.

Man överförde sina sparmedel från långsiktiga investeringar till den ”nya ekonomin” man var ”likvid” ena dagen, nästa dag hade man investerat i någon ny aktie. Individer och företag försökte optimera sina intressen som styrdes av deras egen uppfattning om den ekonomiska realiteten och FED kämpade emot med en ränta på 6,75 %, resultatet blev ändå att Nasdaq toppade på 5200 i september 2000 för att sedan bottna ur på 1140 i juni 2003.

Detta betyder inte att nationalekonomin kommer att återgå till tiden före Keynes d v s neoklassicism. Keynes kritik av de neoklassiska slutsatserna var lika definitiv som Schumpeter kritik av Keynes. Men eftersom vi nu vet att individer och företag både kan och kommer att kringgå och omkullkasta systemet, har vi förlorat den säkerhet som Keynes införde i nationalekonomin och som har gjort det keynesianska systemet till en ledstjärna för många i nationalekonomisk teori och ekonomisk politik sen det kom.

Likaså kan inte Friedman och monetarismen eller utbudsekonomerna lappa på det Keynesianska systemet om jämviktsteori med Kvantitetsteorin i botten där man förutsätter att omloppshastigheten på pengar (V) och den totala transaktionsvolymen (Q) är konstanter.

Det är ytterst osannolikt att någon kan återställa den slutna, självmedvetna jämviktsekonomin, där en ekonomisk teori eller en viss ekonomisk politik i vilken en enskild faktor, oavsett om det är de offentliga utgifterna, räntenivån, penningmängden, eller skattesänkningar kan styra ekonomin förutsägbart och med någorlunda säkerhet.

Att de keynesianska slutsatserna inte skulle visa sig mer hållbara än de neoklassiker som föregick Keynes stod klart för Schumpeter redan från början. Men för honom var detta av mycket mindre betydelse än att de Keynesianska frågeställningarna och de frågeställningar som presenterades av Keynes föregångare enligt hans uppfattning inte alls var relevanta.

För Schumpeter var det stora misstaget just antagandet att en hälsosam ekonomi var en ekonomi i jämvikt. Han hävdade redan som student att ekonomin alltid befinner sig i dynamisk obalans. Schumpeter´s ekonomi är inte ett slutet system som Keynes makroekonomi eller Friedmans monetarism, den växer och förändras och är biologisk till sin karaktär.

Hans doktorsavhandling ”Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung”- blev den första av hans stora verk, som i sin ursprungliga tyska version kom ut 1911 när Schumpeter endast var tjugoåtta år gammal. Redan här utgår han från påståendet att det centrala problemet inom ekonomin inte jämvikt utan strukturella förändringar. Detta ledde sedermera till Schumpeter´s berömda teori om att innovation är den kanske viktigaste faktorn i nationalekonomin.

I klassisk nationalekonomi betraktas innovation ligga utanför systemet, vilket Keynes också gjorde. Innovation hörde hemma i kategorin ”utanför liggande katastrofer” som jordbävningar, eller krig, något som alla visste, har stor påverkan på ekonomin, men ändå inte ingår som en del i ekonomin. Schumpeter insisterade däremot på att innovation d v s (genom) entreprenörskap, som flyttar resurser från gamla och omoderna strukturer till nya och mer produktiva delar av ekonomin med högre förädlingsvärde – är själva kärnan i nationalekonomin, något som en modern ekonomi står och faller med.

Han härledde detta begrepp från Marx (historik materialism), vilket han också erkände. Men använde det sedan också för att vederlägga Marx genom att förkasta arbetsvärde-teorin.

Schumpeter menade precis som de flesta andra ekonomer av sin tid att en vara fick sitt värde genom den upplevda nytta den gav (läs marginal-nyttoteorin) och inte som Marx hävdade genom det arbete som krävts för att tillverka den.

Schumpeter´s The Theory of Economic Development (Eng översättning 1934) gjorde vad varken de klassiska, neoklassiska ekonomerna eller Marx eller Keynes var istånd till att göra: Den fick vinsten att fylla en ekonomisk funktion. I en ekonomi i förändring och innovation såg han, i motsats till Marx och hans teori, inte vinsten som ett Mehrwert, ”ett mervärde” som stulits från arbetarna. Tvärtom är det den enda källan till sysselsättning för arbetarna, arbetsförtjänsten. Teorin om den ekonomiska utvecklingen visar att innovatörens vinst alltid är ganska kortlivad. Men innovationer i Schumpeter´s berömda tes är också ”kreativ förstörelse”. Det gör gårdagens produktionsanläggningar och kapitalinvesteringar föråldrade. Ju större ekonomiska framsteg som görs desto större kapitalbindning krävs.

Det som de neoklassiska ekonomerna – men även börsmäklaren och investeraren – anser är ”vinst” är egentligen en kostnad, i själva verket kostnaden för att överleva i näringslivet. Kostnaden för en framtid där inget är förutsägbart förutom att dagens lönsamma produktionsapparat kommer att vara hopplöst omodern imorgon. ”Kapitalbildning” och produktivitet är således en nödvändighet för att upprätthålla den välståndsskapande kapaciteten i ekonomin men framförallt för att bibehålla dagens jobb och för att skapa morgondagens arbetstillfällen.

Schumpeter´s ”innovatör” med sin ”kreativa förstörelse” är den enda teori som hittills har kunnat förklara varför det finns något vi kallar ”vinst”.

De neoklassiska ekonomerna visste mycket väl att deras teori inte gav någon logisk förklaring till varför vi har något vi kallar för ”vinst”. Inom jämviktsekonomernas slutna ekonomiska system finns det heller ingen plats för vinst, ingen motivering för den, ingen förklaring till den.

Men om vinsten är en verklig kostnad, och framförallt om vinst är det enda sättet att bibehålla dagens arbetstillfällen och skapa nya, då blir kapitalismen återigen ett moraliskt system.

De klassiska ekonomerna hade framhållit att vinsten var nödvändig, som en ”belöning” för risktagande. Men blir den här igenom då egentligen inte en muta, och därmed omöjlig att försvara rent moraliskt?

Detta dilemma drev en av de mest lysande av 1800-talets ekonomer, John Stuart Mill, till att bli socialist på senare år. Det gjorde det lätt för Marx att blanda lidelsefri, opartisk analys av själva systemet med en moralisk avsky mot exploatören likt en gammaltestamentlig profet.

Svagheten i det moraliska motivet med vinsten som riskpremie gjorde det möjligt för Marx att på en gång fördöma kapitalisten som ond och som omoralisk och att ”vetenskapligt” visa att han inte fyller någon funktion och att hans snara bortgång är ”oundviklig”. Men så snart man övergår från axiomet om ett oföränderligt, slutet ekonomiskt system till Schumpeter´s dynamiskt, växande, föränderliga ekonomi, blir det som kallas vinst inte längre något omoraliskt, det blir en nödvändighet gentemot de anställda.

Frågeställningen blir då inte längre den som bekymrade neoklassikerna och som oroade Keynes; hur man skall strukturera det ekonomiska systemet för att minimera denna muta, detta funktionslösa överskott som kallas vinst som man måste ge till kapitalisten för att hålla ekonomin igång? Frågan i Schumpeter´s ekonomi är alltid, är vinsten stor nog? Finns det tillräckligt med kapital för att täcka kostnaderna i framtiden, kostnaden för att ekonomiskt överleva, kostnaden för ”kreativ förstörelse”?

Detta gör att Schumpeter´s ekonomiska modell är den enda som kan tjäna som utgångspunkt för den ekonomiska politik som vi behöver. Det står helt klart att man inte kan hävda som de keynesianska – eller neoklassiska ekonomerna, betraktelsesättet att innovation ligger ”utanför” och i själva verket är perifert i förhållande till ekonomin och med minimal påverkan på den, om man någonsin kunnat hävda det? Den grundläggande frågeställningen inom ekonomisk teori och ekonomisk politik, särskilt i högt utvecklade länder, är klar. Hur kan man upprätthålla ”kapitalbildning” (sparande) och produktivitet så att man kan stödja den snabba teknologiska förändringen samtidigt som sysselsättningen bibehålls? Vad är det ”vinstminimum” som behövs för att täcka kostnaderna i framtiden? Vad är det minimum av vinst som krävs för att behålla arbetstillfällen och skapa nya?

Schumpeter gav inget svar, han trodde inte mycket på svar. Men redan för nästan hundra år sedan, som en mycket ung man, formulerade han de frågeställningar som uppenbarligen kommer att bli de centrala frågorna inom ekonomisk teori och ekonomisk politik de kommande åren.

Redan då, under första världskriget, insåg Schumpeter långt innan någon annan – och minst tio år före Keynes gjorde det – att den ekonomiska verkligheten höll på att förändras. Han insåg att första världskriget hade lett till en monetarisering av ekonomin hos samtliga krigförande länder. Land efter land, inbegripet hans eget fortfarande ganska efterblivna Österrike-Ungern, hade under kriget lyckats att mobilisera hela landets likvida förmögenhet, delvis genom beskattning men huvudsakligen genom upplåning.

Pengar och krediter i stället för varor och tjänster, hade blivit den verkliga ekonomin. I en briljant avhandling som publicerades i en tysk ekonomisk tidskrift i juli 1918 – då den värld Schumpeter hade växt upp i och hade känt var på väg att rasa samman runt honom – hävdade han, att från och med nu skulle penningar och krediter komma att vara den verkliga ekonomiska hävstången. Vad han hävdade var att varken tillgången eller efterfrågan på varor, som klassikerna och sedan neoklassikerna hade hävdat, skulle bli det som bestämde den ekonomiska utvecklingen. Monetära faktorer – underskott, penningmängd, krediter samt skatter – skulle komma att bli avgörande för den ekonomiska aktiviteten men framförallt av fördelningen av de tillgängliga resurserna.

Detta är naturligtvis samma insikter som Keynes senare byggde sin General Theory på. Men Schumpeter´s slutsatser skiljer sig radikalt från de som Keynes kom fram till. Keynes slutsats att framväxten av symbolekonomin gjorde det möjligt för en ”ekonomisk härskare”, den vetenskaplige ekonomen, som genom att behärska några få monetära nycklar – statliga utgifter, räntan, penningmängd samt kreditvolymen eller mängden pengar i omlopp – skulle kunna bibehålla konstant ekonomisk jämvikt med full sysselsättning, välstånd och stabilitet.

Schumpeter´s slutsats var att framväxten av en symbolekonomi som den dominerande ekonomin öppnade dörren till tyranni, ja faktiskt inbjöd till tyranni, att ekonomer nu utropade sig själva till ofelbara uppfattade han som ren hybris. Men framför allt, insåg han att det inte skulle bli nationalekonomer som utövade makten, utan politiker.

Senare, samma år, strax före första världskrigets slut, publicerade Schumpeter ”The Tax State”. Återigen röjer han insikter som Keynes kom fram till femton år senare, och som han ofta erkände, tack vare Schumpeter; att den moderna staten, genom beskattning och upplåning skaffat sig makt att fördela inkomster och genom transfereringar, att kontrollera fördelningen av nationalprodukten.

För Keynes var denna makt ett trollspö för att åstadkomma såväl social rättvisa och ekonomisk utveckling, och ekonomisk stabilitet samt finanspolitiskt ansvar. För Schumpeter – kanske för att han, till skillnad från Keynes studerat både Marx och historia – utgjorde denna makt en invit till ekonomisk-politisk ansvarslöshet, eftersom det eliminerade alla ekonomiska spärrar mot inflation.

Tidigare hade statens oförmåga att ta ut mer än en mycket liten andel av bruttonationalprodukten, eller att låna upp mer än en mycket liten del av landets tillgångar, gjort inflationen självbegränsande. Nu skulle den enda spärren mot inflationen vara politisk, det vill säga självdisciplin och Schumpeter hade inga större förhoppningar om politikernas självdisciplin. Schumpeter´s arbete som ekonom även efter första världskriget är av stor betydelse för ekonomisk teori.

Schumpeter´s verkliga bidrag under de trettiotvå åren från slutet av första världskriget och fram till sin död 1950 var som politisk ekonom. 1942, när alla var rädda för en världsomspännande deflationistisk depression, publicerade Schumpeter sin kanske mest kända bok, Kapitalism, Socialism och Demokrati. I denna han hävdade att kapitalismen skulle krossas av sin egen framgång. Det skulle skapa det vi nu kallar den nya härskar klassen: ekonomer, byråkrater, intellektuella, professorer, advokater, journalister, alla mottagare av kapitalismens ekonomiska frukter, ja i själva verket, parasiterande på dem, men som ändå skulle protestera mot grunddragen i det välstånd som skapas, mot sparandet och mot att avsätta resurser för ekonomisk framåtskridande. De snart sjuttio år som gått sedan denna bok kom har bara återigen visat att Schumpeter var den förmodligen främsta av alla ekonomiska teoretiker som vi känner till.

Han fortsatte med att hävda att kapitalismen skulle förstöras av den demokrati den hade bidragit till att skapa. För i en demokrati, kommer regeringar för att göra sig populära, att flytta inkomster från de som producerar, men även från de som skulle spara och bli kapital imorgon, till den som konsumerar idag. En regering i en demokrati kommer således att befinna sig under ständigt ökande inflationstryck. Till sist kommer inflationen förgöra såväl demokratin och kapitalismen.

När han skrev detta 1942, skrattade nästan alla. Inget syntes mer osannolikt än inflation som ett resultat av ekonomisk framgång. Nu, sjuttio år senare, har detta kommit att bli det centrala problemet i demokratin med en fri marknadsekonomi, precis som Schumpeter hade förutsagt.

Keynesianerna trodde under 1940-talet på sitt ”förlovade land”, där den ekonomiske härskaren skulle garantera den perfekta jämvikten i en evigt stabil ekonomi genom kontroll av penningmängd, krediter, utgifter och skatter. Schumpeter oroade sig dock allt mer för frågan om hur den offentliga sektorn skulle kunna kontrolleras och begränsas för att bibehålla politisk frihet och en ekonomi som kunde fungera, växa och förändras.

Den sista meningen han skrev i livet var också ”stagnationisterna har fel i sin diagnos om orsaken till varför den kapitalistiska processen skulle stanna upp, men de kan ändå visa sig få rätt i sin prognos att det kommer att stagnera – med tillräckligt stor hjälp från den offentliga sektorn.”

Schumpeter insåg också att dagens kortsiktiga åtgärder har långsiktiga effekter. De utgör oåterkalleligen framtiden. Att inte ta hänsyn till de långsiktiga effekterna av dagens kortsiktiga beslut och dess konsekvenser är oansvarigt. Det leder till felaktiga beslut.

Keynes framhöll vid ett tillfälle att gärningar av dagens politiker vanligtvis bygger på teorem av sedan länge döda nationalekonomer. Men det är Schumpeter´s konsekventa hänsynstagande till de långsiktiga effekterna av dagens opportunistiska, populistiska och obegåvade beslut som gör honom till vår tids kanske största ekonom, väl lämpad att vägleda idag när kortsiktiga ”smarta” utstuderade ekonomiska idéer har gjort bankrutt.

Orginalet på Eng finns här

/P-O L/