Nästa myt

17 Sept 2011

Banken skapar ett lån (en kredit) på 1 miljon kronor och då utökas den totala penningmängden i Sverige med den summan. Lånet skall betalas tillbaka med ränta, låt oss säga att det blir ca 1.5 miljoner kronor som betalas tillbaka i slutändan (så går myten iaf).

Då menar man på att det fattas 500.000 kronor för att lånet skall kunna betalas tillbaka och att lösningen på det är att någon tar ett lån till på t ex 1 miljon kronor. Då finns det cirkulerande krediter för att den första låntagaren skall kunna betala tillbaka sitt lån men inte pengar nog för att låntagare 2 skall betala av sitt lån och då måste ytterligare en låntagare ta ett lån för att krediter skall komma ut i cirkulation till den andra låntagarens återbetalning.

Så fortsätter det tills det inte längre finns några låntagare kvar som kan låna och då havererar banksystemet och hela samhället med det. Detta stämmer inte!

(S-I)=(G-T)+(X-M)

Uttrycket säger att – vid en given nivå på produktion och sysselsättning måste det privata finansiella sparandet (S-I) vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och/eller bytesbalansens saldo (X-M).

Ett privat finansiellt sparande på 170 miljarder kronor måste alltså motsvaras av antingen ett budgetunderskott på 170 miljarder eller ett bytesbalansöverskott på 170 miljarder (eller någon kombination av dessa två).

(Realräntechock, skuldsanering och budgetunderskott – en balansräkningsanalys av den svenska depressionen 1995 – Hans Tson Söderström).

Detta innebär i kort att så länge ett land har ett positivt nettoexportvärde (NX) och tillförs mer pengar kommer de som har del i exportsektorns avkastning att i sin tur att ”sprida” avkastningen vidare i samhällsekonomin. Företagen genom återinvesteringar, de anställda genom att betala av på de lån de har och genom ren konsumtion samt finansiella aktörer genom att återinvestera en del av vinsten i nya produktiva investeringar.

Penningmängden som baseras på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation” ökar också hela tiden allt eftersom det adderas mer värde till ekonomin. Under de senaste hundra åren har världsekonomin mätt som BNP 40-dubblats.

Så länge ett land har en positiv handelsbalans och mer värde adderas till ekonomin kan alltså myten som beskriven ovan (som mest liknar ett pyramidspel) ej inträffa då ekonomin hela tiden tillförs mer nettovärde. Hur politikerna sedan delar upp sparandet från överskottet mot utlandet är naturligtvis en ren fördelningspolitisk fråga.

Ett land kan ändå (som beskrivits i formeln ovan) drabbas av underskott i statens finanser med en alltför vidlyftig finanspolitik genom en för stor expansion av den offentliga sektorn eller om man väljer att rikta in sina skattesänkningar till de med de största inkomsterna som i USA vilket gör det mycket svårt för de med lägre inkomster att ha något privat finansiellt sparande vilket i sin tur kan lämna ett för litet konsumtionsutrymme för landets ekonomi att växa. Detta speciellt om det offentliga också sparar (utgiftstaket i finanspolitiken) och den rikaste delen kammar hem det mesta av det möjliga av sparandet från överskottet mot utlandet.

Det finns då endast två sätt som medelkassen kan gå om man vill öka sin levnadsstandard. Att arbeta fler timmar (jobbskatteavdraget förstärker effekten). Det andra är att låna mer vilket naturligtvis inte fungerar i längden.

/P-O L/