Är kapitaltäckningsgraden för bankerna adekvat?

Nouriel Roubini var mycket tydlig i en intervju på Bloomberg i september, “damned if you do, damned if you don´t”. Det finns inget sätt att undkomma den likviditetsfälla av den typ som USA men också Indien nu hamnat i p g a en kreditexpansion.

Stimulerar man inte ekonomin så är det stor risk för en en mycket kraftig recession en markant ökad arbetslöshet och de sociala problem som detta medför. Stimulerar man däremot för mycket eller för länge som i USA och Indien så är risken påtaglig för att drabbas av kollapsande valutor och ekonomier som blir helt paralyserade när utländska investerare flyr valutan.

I USA kan man inte dra ner på tillgångsköpen, då trillar bostadsmarknaden ihop. Samtidigt kan de inte säga att man inte kan dra ner, för då rasar dollarn (damned if you do, damned if you don´t).

Vad man bör tala om som enligt mitt förmenande helt glömts bort i debatten är bankerna och deras oförmåga att finansiera sig inom landet för våra bostadskrediter. Vilket naturligtvis är mycket allvarligt och bör synas i riskvärderingen mycket bättre.

Sverige är det land i världen som gjort sig mest beroende av utländsk finansiering. Att inte bankerna kunnat finansiera hushållens upplåning inom Sverige är naturligtvis ett problem. Sveriges banker har världens högsta LDT. En svensk storbank leder med en LDT på 240 % (2013). Tätt följd av ytterligare två svenska storbanker några platser längre ner på listan.

”Att i ett sådant läge tro att swap-marknadernas prisbildning kommer att fungera i ett kaos liksom bankernas bedömning av hedge i varje läge beträffande olika valutaförändringar och att utfallet blir optimalt när olika devalverings-dominon rullar över världen är nog att utmana ödet (C Kamb)”.

Peter Norman och Anna Kinberg Batra skrev i ett debattinlägg på di den 10 sept.

Därför gör vi om makrotillsynen”.

Den svenska ekonomin kännetecknas av en internationellt sett stor banksektor. Ett annat utmärkande drag är att bostadspriserna och hushållens skulder har stigit kraftigt under en lång period med start vid mitten av 1990-talet. Det gör att svenska hushåll är internationellt och historiskt sett högt belånade.”

Den stora svenska banksektorn och hushållens höga skuldnivåer utgör risker för både samhällsekonomin och de offentliga finanserna.”

För 2011 visar boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea på samlade tillgångar (utlåning) på ca 12 500 MDR.

Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 MDR. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 % av tillgångarna finansierats med lån. Problemet med detta är att aktieägarna i praktiken bara står för ca 4,5 % av den totala risken, men tar hela vinsten. Skattebetalarna står alltså för 95,5 % av risken! De totala skulderna för våra fyra storbanker var ca 12 500 MDR (2011), idag 2013 har AB Sverige en total skuldsättning på ca 490 % av BNP.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 MDR. Det räcker med att bankernas tillgångar sjunker i värde med 4,5 % för att hela aktiekapitalet ska vara utraderat och bankernas möjlighet att låna då stryps vilket gör att staten (skattebetalarna) måste gå in och stöta bankerna (därav höjningen av valutareserven).

En svensk storbank hade totala tillgångar på ca 2 400 MDR i början på 2012. De risk-vägda tillgångarna enligt de så kallade Basel-reglerna var dock bara ca 1 000 MDR enligt den senaste rapporten.

Så tycker förstås inte bankerna att man ska resonera. För vanliga företag är det emellertid svårt att prata sig ur en svag balansräkning men banker får räkna på sitt eget speciella sätt? När det gäller bankernas utlåning får de nämligen justera för risken, det kallas för risk-vägda tillgångar på bankspråk.

Förmodligen räcker det med bara 1-2 % förluster för att bankernas möjlighet till finansiering stryps. Staten (riksbanken) kommer alltså vara tvungna att gå in och stötta upp bankerna tidigare än vad många är beredda att erkänna.

Vilket sätter de senaste årens stora utdelningar i ett helt annat perspektiv!

Inom EU är bankernas totala tillgångar € 48 000 MDR, vilket motsvarar ca 370 % av BNP.

Krockkudden för denna utlåning, eller kapitalandelen, är i genomsnitt strax under 5 %, enligt BIS (2012).

När kraschen slår till kommer interbankmarknaden att frysa till ett närmast permafrost liknande tillstånd. Bristen på möjlighet till extern finansiering kommer att vara i det närmaste total (då återstår naturligtvis bara skattebetalarna).

Så frågan måsten vara berättigad. Är det rimligt i ett sådant läge att hushållens skulder tillåts fortsätta öka mer än lönerna (ökande skuldkvot)?

Vad en av världens absolut främsta bankanalytiker Chris Whalen anser om (den urholkade) kapitaltäckningsgraden för bankerna i USA kan ni se nedan. Men det är alltså ingen större skillnad i det avseendet på Sverige och Europa utan även här har man ”rundat” kraven på kapitaltäckningen, vilket bara är att beklaga.

Vad anser finansinspektionen om detta?

En ökning av utlåningen innebär naturligtvis  att bankerna sänker sin soliditet och därmed ökar risken väsentligt för att inte klara av sina åtaganden.

Comments are closed.