Riskviktning av bostadskrediter och ansvaret för den finansiella stabiliteten

Riskviktningen av bostadskrediter är intressant pga bostadsprisernas utveckling sedan 2009. Bör kanske medelriskvikten för bostadskrediter ges ett mer dynamiskt krav över tiden då i en allvarlig krissituation bankernas alla skulder där en stor del av tillgångssidan inte är värderad till marknadsvärde (bostadskrediter) kan innebära en risk för kraftiga nedskrivningar på kort sikt. Borde man kanske använda sig av en dynamisk modell där riskvikten för bostadskrediter beräknas utifrån bostadskrediternas del av bankens skuldbrutto i förhållande till EK?

Under 80-talet och framåt kunde fastighetskrediter (till juridisk person) mot säkerhet i pantbrev i princip ges med ett riskvärde om 10% d v s de 10% multiplicerades med kapitaltäckningskravet för att få fram storleken på eget kapital. På den tiden var ju i allmänhet fastighetskrediter till hushåll lika med topplån och s k överhypotek.

Skandiabanken Q1 2011.

Fastighetskrediter till hushåll är nästan hela balansräkningen och där motsvarade det riskvägda kapitalet/krediterna ca 18% av den totala exponeringen, dvs en mycket högre riskvägning än förr. För Skandiabanken i detta exempel blev motsvarande kapitalkrav 2,9% (av total exponering). En alldeles för låg siffra enligt mig eftersom 2-3% utgör en normal kreditförlust-nivå under ett s k konjunktur-bottenår inom ”banking”.

Alltså en normal cyklisk förlust under år X. Och i en accelererande fas, typ Baltikum, men med en synkroniserad nedgång i hela Europa/världen, lär kravet på en ökad riskvärdering stiga mycket snabbt. Så snabbt att bankens sjunkande aktiekurs försvårar nyemissioner (jmf Spanien idag).

Problemet förstärks i en recession med att bankerna behöver sälja av tillgångar samtidigt för att sänka sina risker vilket ökar prisspiralen nedåt. Storbankernas prognos om en prisnedgång av bopriserna med som mest 15-20% är enligt min mening mest en spegel av nuvarande belåningstak om 85%. Förutsättningarna för fortsatta prisnedgångar ökar även om priserna rör sig hela tiden (går upp och ner) så är säljsignalen från förra året tydlig. Därför borde det vara lätt att också identifiera att bankerna själva höjt sin riskvärdering (enligt IRK-modell, typ) jämfört med Q4 2011. Men precis som i Spanien är det ju ”naturligt” att bankerna i kristider tillämpar en slags ”dubbel bokföring”. En intern och en extern.

Och när proppen går ur och marknaden faller samman (inga köpare) så uppstår gapet mellan teori och empiri. Det går alltid snabbt. Och det är just denna process som kräver en mer dynamisk syn som vi bör ta sikte på. Bopriser är ju inte i första hand en produkt av låntagarens betalningskapacitet utan mer om prisförväntningar (som på börsen) och därmed kreditvilligheten. Men när priset alltid sätts för alla via den senaste marginal-köparen så gäller detta samband givetvis även i en nedgång vilket är processen då antalet köpare drastiskt går ned i antal sett till utbudet (en balansräkningsanalys av den svenska depressionen 1995Hans Tson Söderström).

Ett utbud som då alltid ökar än mer. Jag är av den bestämda uppfattningen att fortsatta bo-prisökningar inte kommer framledes utan istället kommer marknaden som bäst att få uppleva en ”topping-process” under detta år eller i ”bästa”fall 2013. Frågan är också vad som händer om ROT-avdragen försvinner, hur påverkar det priserna på egnahem? Visserligen kommer säkert räntan att sänkas mer i Europa/Sverige men bara marginellt för bolån.

Bankerna har ju även ålagts att ha en s k likviditetsreserv. Frågan är om den är tillräckligt stram för svenska banker som har världens högsta LDT (loan/deposit-ratio)? Att de dessutom inte kan finansiera sig inom landet för våra bostadskrediter är naturligtvis mycket allvarligt och bör synas i riskvärderingen mycket bättre! Att förlita sig på att swap-marknadernas prisbildning fungerar bra även i ett kaos liksom att bankernas bedömning av hedge i varje läge t ex beträffande valutaförändringar (devalverings-dominon) blir optimalt är att utmana ödet.

Något som vi nu vet alltid bör finnas med i kalkylen och inte som det mesta fortfarande värderas enligt ”Value At Risk” (VAR) där Basel-reglerna liksom FI´s egna utgår från normalfördelnings-utfall istället för att inbegripa s k ”tail”-risks etc. Dagens s k ”räntekurva” som Riksbanken sätter är ju kraftigt subventionerad. FI bör därför utgå ifrån en tänkt marknadsränta vid beräknandet av bankernas riskvärderingskapital. De senaste fem åren har Sverige haft Europas högsta tillväxttakt på bostadslån. Även jämfört med 16 andra OECD-länder ligger Sverige i topp. Det saknas oftast tydlig offentlig information om bankernas belåningsgrad i deras bo-kreditportföljer. Jag skulle även vilja se deras rullande dito för ny-utlåning. Banken gör ju trots allt löpande pantvärderingar. De Svenska hushållens bolåneskulder som andel av BNP ökade explosionsartat från 57% år 2007 till 87 % år 2009. En ökning med hela 25 procentenheter bara på två år.

Vidare vore det på sin plats med betydligt hårdare belåningsgränser typ Tyskland som har 66% som grundtak. Därefter bör det krävas ett allmänt eget sparande och man bör inte acceptera amorteringstider på 125 år eller dylikt. Tyvärr slogs den tyska framgångsrika bankmodellen sönder av EU´s nyliberaler vilket nu hotar den tyska ekonomin på sikt. Man kan ju alltid hoppas på en återgång till de stabila statligt garanterade Landesbanks som alltid finansierat det tyska exportundret. Nu är fler än hälften av dessa konkursmässiga. Har själv alltid hävdat att riktig bankverksamhet alltid bör vara lokalt förankrad. Inte internationellt expansiv. Expansiv endast genom egna kunders expansion!

Sist men inte minst får vi inte glömma att svenska bopris-korrigeringar även haft sin ”trigger” i beskattningsmässiga ”reformer”. Fastighetsskattens återinförande är en sådan ”trigger”. Utan fastighetsskatt anpassas priserna uppåt så att boendekostnaden (totalt) blir oförändrad för köparen. De som redan har hus gynnas därmed dubbelt upp eftersom deras boendekostnad minskar och värdet på deras fastighet ökar. På sikt kommer ”alla” bostäder att byta ägare och få samma boendekostnader som om fastighetsskatten varit kvar – men med den skillnaden att pengarna som hade gått som fastighetsskatt till Staten (vår gemensamma välfärd) i stället kommer att gå som räntor till banken (direktörernas bonusar).Var finns de politiska riskfaktorerna i modellerna (Reinfeldt, Borg)? Basel III kompletterat med det svenska undantaget innebär såvitt jag förstår att det egna kapitalet måste uppgå till minst 15,5% av de riskvägda tillgångarna 2015. En väsentlig höjning således.

Enligt schablonmetoden så skulle Skandiabanken t ex enligt exemplet ovan att behöva höja sina riskvägda tillgångar nästan dubbelt från 18 till 35% vilket motsvarar ett ökat kapitalkrav med 194%, dvs nästan tre ggr dagens nivå. För Skandiabankens del var det ”egna kapitalet” 3,8 Mdr vilket var knappt 1 Mdr mer än det kommande kravet. För bolånekrediter innebär det att för varje utlånad krona behöver Skandiabanken 2015 5,43 öre i eget kapital (schablonmetoden). Man inser här hur uppenbart det varit att kapitalkraven enligt Basel II är för lågt satta och det är just detta med långsiktigt rigida kapitalkrav som är det största problemet.

Kapitalkraven etc tycks ju bara reformeras efter kriser! Hur kan t ex europeiska statspapper utan urskillning innehas utan eget kapital och därmed med obegränsad ”leverage”? Hur skall mot-partsrisker värderas om man samtidigt har ett system som i Sverige där alla fyra bankerna är
TBTF? Det går enligt min mening inte att värdera motpartirisker på ett ändamålsenligt sätt då! 

Adam Zawadowski; Too entangled to fail

Glöm inte bort att vårt banksystem blev uppenbart mera sårbart för denna typ av motpartirisker först då bankerna fick bedriva handel i egen bok f o m 1984.

Idag är sårbarheten extrem eftersom man ännu inte ens begränsat derivat-sidan där riskerna mer eller mindre är helt okända. Införandet av Volcker-Rule i USA tycks innebära att bankerna flyttar ut sin prop-trading till Asien (och Europa). Och vi gör ingenting eftersom vi vet att London och
britterna kommer att vägra varje försök att stänga all ”prop trading” för affärsbankerna. USA väljer att tillåta Market-Making men inte med insättarnas pengar eller med FDIC-försäkring. Resten får ske inom Investmentbankerna men utan insättarskydd. Ett sunt steg tillbaka till banken som intermediär.

Återstår att slå sönder giganterna i mindre enheter samt reglera derivat-handeln m m. Beträffande belåningsgränser så sätter ju Bankföreningen dessa idag (fortfarande tror jag) för bankens kunder. Har svårt att inte föreställa mig att Riksbanken (inte FI) inte skulle kunna ta det ansvaret för bankernas egen belåning, t ex för REPO. Riksbanken har ju hittills skyllt på regering&riksdag att det förekommer stora brister i t ex den s k makrotillsynen. Till sakens natur hör att det är samma centralbank som i finansutskottet sitter och berättar om saker som politikerna inte ens förstår. Bekvämt att inte ta på sig mer ansvar än man behöver…

Beträffande Lars E. O. Svensson och Karolina Ekholm kan man fråga sig hur de resonerar. Dels så representerar man en doktrin som helt bortser från krediter och skulder. Det gör visserligen även de övriga om man ser till deras akademiska läror som baseras på ekonometriska modeller där sparandet = investeringar och att de inte fångar upp den enorma förändring som ett avreglerat banksystem fått på skapandet av pengar/krediter utanför det traditionella allokeringssystemet. Inte minst har ju bankens och skuggbankernas nya gränsöverskridande roll inneburit att centralbankernas möjligheter att styra t ex penningmängden minskat liksom kontrollen av dess omsättningshastighet och påverkan på priser (dvs prisstabilitet) vilket vi inte minst sett i Sverige.

Ändå är det uppenbart att det är framförallt dessa två ”ränteduvor” som vill öka den aggregerade efterfrågan genom en låg ränta. Men en redan låg ränta påverkar ju knappast investeringar längre. Alltså bör det stå klart att man vill subventionera de skuldsatta. Trots att man sedan länge stimulerat skuldsättning, inte minst via bankernas belåningsfrihet liksom via räntan. Nu tvingas därför både Svensson och Ekholm att bekänna färg och erkänna att det även handlar om att konkurrera med kronan. Men kronan är ju inte för stark mot vare sig euron eller dollarn idag. Schweiz fick kasta in handduken 2011 efter att deras CHF hade varit uppe och vänt på 9.15 SEK. Man hade tidigare vägrat att delta i den allmänna deprecieringen av valutor men även Schweiz blev till slut tvungna att ge upp och ”pegga” sin valuta mot Euron. Resultatet under 2011 syns tydligt!

Detta resonemang saknar därför trovärdighet. Bara och erkänna att US FED och delvis ECB styr medan de osjälvständiga RB bara försiktigt tittar på och försöker anpassa sig. Problemet med nuvarande och tidigare centralbankspolitik är bl a att de tycker att räntan blivit ett trubbigt instrument. De har fel och det beror på den etablerade inflationsmodellen som tillämpas universellt. Inflationen skall inte enbart styra räntan. Däremot skall den påverka räntesättningen givetvis.

Men KPI är en styrmodell som bankoligopolet själva kan räkna på och som därför passar in i ett styrsystem som bygger på att skapa förväntningsbilder av vad centralbanken önskar. Skapar vi en ny inflationsmodell baserad på verklig inflation, t ex inkluderande tillgångsvärden, så försvåras ränteförväntningsbilden ganska dramatiskt eftersom man upplever det ”omöjligt” att avgöra vad som är t ex rätt tillgångspris. Det är också därför, enligt min uppfattning, som centralbankerna hävdar att det är så svårt att identifiera tillgångs-bubblor.

Detta stämmer inte. Vad det handlar om är bara det ökande ”osäkerhetsmoment” som skulle bli fallet när bankerna skall prissätta sina obligationer m m som de tvingas köpa av av centralbanken liksom deras skyldighet att alltid ställa priser på en andrahandsmarknad. Det skulle helt enkelt bli svårare att förutsäga styrräntan och därmed möjligheten att tjäna lika mycket pengar. Vilket dock inte alls är av ondo. Redan idag har ju RB´s egen räntekurva förlorat i trovärdighet även om det till stor del beror på interventionsgraden av FED/ECB. En centralbank kan med en utökad modell även i framtiden kommunicera ut sin syn på penningmängd och priser etc och på så sätt styra förväntningarna.

Centralbankerna skulle då explicit få ta ett synligt ansvar för både skuldsättning och priser bortom endast konsumentpriser. Varför är det ett självändamål att vi måste veta vad räntan är om ett år? Klart att vi vill det men allt handlar ju om risk och att minimera risk är inte centralbankens uppgift.

Då får vi det vi nu fått efter The Great Moderation, IT-kraschen, husbubblan och nu obligationsbubblan. Aldrig har det finansiella systemet i världen havererat så ofta som sedan 1987. Och det beror till stor del på att centralbankernas bankpolitik (man vill göra sken av att den är keynesiansk) parat med oviljan att verkligen ta ansvar för obalanserade risktagningar och andra suboptimerade kapitalallokeringar.

Och jag ser Lars E O Svensson (kanske Karolina Ekholm också) mer än Ingves som en företrädare av denna sedan länge inte bara obsoleta penningpolitik utan även den direkt destruktiva politik företrädda av deras kollegor i USA inom FED m fl. Det råder ju ingen tvekan om att de misslyckats kapitalt. Att de inte heller agerat och sugit upp överlikviditeten i banksystemet i USA utan istället följt efter med styrräntan nedåt tolkas av de flesta som att det berott på lågt inflationstryck.

Men det märkliga är ju att frånvaron av inflationstryck måste ses som positivt och till stor del bero på en positiv deflation (om man tycker att arbetskraftsarbitraget är av godo långsiktigt) grundat på dels outsourcing av produktion till Asien, dels tack vare teknikboomens enormt korta produktlivscykler. Konkurrensen har varit stenhård på flera håll. Jag skulle vilja säga för hård pga den låg räntan. För låga finansieringskostnader gör även att sämre företag pressar priser och lönsamhet vilket kan tendera att hålla dessa vid liv för länge.

Å andra sidan ökar riskerna för alla företag då eget kapital byts mot lånefinansiering. Det finns ett equilibrium, en naturlig lägsta ränta som en centralbank inte bör underskrida. Styr centralbanken kapitalallokeringen tillfredsställande så får de ta ansvar för problem via Lender of last resort. Men gör de inte sitt jobb så kan de definitivt inte fortsätta och vara Buyer of last resort! Då måste marknadens aktörer betala ett högre pris än de gör idag. Lösningen heter skuldrekonstruktion av banksystemet, dvs ägarbyte. Men av två val är vi garanterade det sämsta. Precis som Churchill sade om USA. ”De gör fel gång på gång innan de till slut tvingas göra det rätta”. Verkligheten tar till slut själv över. Men det blir onödigt dyrt. Det är därför Sverige har hamnat i den absoluta toppen av världens mest skuldsatta länder, tyvärr.

För närvarande finns det inga tecken på extrema omständigheter i Sverige – finansiell stabilitet kan upprätthållas med makrotillsyn och utgör därmed inget skäl som kan motivera en stramare penningpolitik.

Med den avslutningen från Lars E. O. Svenssons tal den 8 juni på SNS ber vi att få önska alla en glad sommar!

/C Kamb/

 

1 Response to "Riskviktning av bostadskrediter och ansvaret för den finansiella stabiliteten"

  1. mangolian skriver:

    Bra skrivet, hoppas nu bara nån på riksbanken läser det. Hade varit ännu mer intressant om de behagat och svara på kritiken. Vi är ju ett av de mest skuldsatta länderna alla kategorier, usch.