Till försvar av riksbanken (majoriteten)

I min kritik av Lars EO Svensson och dennes sätt att argumentera så har jag av allt att döma inte möjlighet att bemöta hans ekonomiska slutsatser och teorier på ekonomistas vilket bara är att beklaga eftersom jag aldrig har gått till personangrepp eller på annat sätt använt mig av superlativ.

Däremot har ekonomistas blivit en plattform för Lars EO Svenssons angrepp på riksbanken och det var nog inte så det var tänkt att fungera? Det hela har lett till att man ändrat i sin kommentators funktion så att inlägg som är för kritiska eller på annat sätt refererar till forskning som inte anses normativ stryks (numera publiceras de inte överhuvudtaget).

Följande inlägg är ett sådant:

Enligt mitt sätt att se det så är tillgångarna är fiktiva och underhålls av en alltför låg ränta och försvinner om de skulle realiseras eller räntan höjs alt om strukturell kris inträffar. Hushållens tillgångar är därför bara ett fiktivt tal som kan härledas ur den alltför låga räntan.

Stryper man den konsumtion och den tillväxt som genereras av uttagen ur ”bostadsbankomaterna” kommer det att drabba tillväxten och arbetslösheten ökar. Frågan är hur man skall kompensera för detta?

Enligt BKN har mer än 60 % av bostadskrediterna sen år 2000 gått till annat än köp av bostad, riksbanken har uppskattat att de senaste åren har hushållen ökat sina disponibla inkomster med 3 % per år med lån primärt genom uttag ur ”bostadsbankomaterna”.

De svenska hushållen har nettosparat de senaste 15 åren, i motsats till de amerikanska hushållen.

Problemet är att bara att det ”haltar”, alla hushåll sparar inte.

Medelförmögenheten i Sverige tillhör tio i topp i världen, men de rikaste 10 % äger strax över 70 % av tillgångarna vilket är betydligt mer än i de flesta andra länder. En tredjedel av svenskarna saknar förmögenhet eller ligger på minus.

Räntan avgör, så enkelt är det!

Idag belånas nästan alla nyköp till väldigt hög andel, förstagångsköpare har i regel hög belåningsgrad.

Detta innebär att månadskostnaden är det som styr – vilket det förvisso alltid varit. Lars E.O Svensson har helt rätt i det han säger. Idag har vi ingen bubbla med de priser som råder och den ränta som råder är systemet i balans. Kostnad i kombination med förväntningar på kommande prisstegringar gör att våra bostäder är värda det de kostar (nu).

I Lars EO Svenssons modeller kan han styrka att det är så.
Frågeställningen om bubbla eller ej mynnar ut i en väldigt enkel fråga: Kommer räntan att fortsätta vara låg/sjunkande?

Så länge räntorna sjunker alt behålls extremlåga är det inga problem. Då kommer priserna fortsätta uppåt (annat vore konstigt med stigande löner). Men som sagt, det finns ett problem. Om räntorna stiger kommer inte prisnivån kunna behållas!

Under 5 år har räntan stadigt sjunkit, från ett ränteläge på 5,75 % till dagens 1 %. Det har gett oss allt större utrymme att låna och därmed allt större lån och allt högre priser. Får Lars EO Svensson rätt i att räntan blir låg för all framtid då kommer vi aldrig se någon ”bubbeleffekt” i Sverige.

Blir det däremot som jag och många andra tror (riksbanken), att räntorna kommer att stiga, då blir situationen en annan. Istället för sjunkande ränta som ger oss allt större lånemöjligheter kommer en stigande ränta successivt minska våra möjligheter att låna.

Lars EO Svensson bygger sitt resonemang på att det i hans modell vore bättre att ha mycket låg ränta, då detta skulle stimulera ekonomin. Han förmodar att hans modell täcker in alla parametrar och att systemet för all framtid kan köra på med låga räntor (nollräntor). Detta trots att omvärlden med all tydlighet nu visat att så inte varit hållbart (USA:s bostadsbubbla).

Till en ekonomi hör en mängd förbindelser bestående av skulder och tillgångar. Aktörer har ingått förbindelser i vilka de sinsemellan har förbundit sig att vid specifika tidpunkter betala bestämda belopp. I Minskys hypotes om finansiell instabilitet skiljs på tre olika former av finansiering (vi följer här Schumpeter och dennes resonemang om att konjunkturcykeln är ca 9 år, tre år av recession, tre år när ekonomin är i balans samt tre år av överhettning. Minsky som läste för Schumpeter mellan 1946-1949 kom senare att i detalj fastställa förloppet).

”Den mest försiktiga fasen kallar Minsky för garderad finansiering; De förväntade kassaflödena är vid denna form av finansiering större än de kontrakterade utflödena (detta är fallet när man just startat om en konjunkturcykel med nedgången i färskt minne d v s recessionen är på väg att avslutas).

Spekulativ finansiering; Här kan kassaflödena periodvis understiga utflödena till exempel vid tidpunkten då ett lån förfaller. Vilket innebär att verksamheten tillfälligt kan behöva tära på det egna kapitalet för att finansiera en investering d v s det spekuleras då i möjligheten till en refinansiering av skulderna vilket inte är helt ovanligt (denna period i konjunkturcykeln är då främst de tre år ekonomin kan sägas vara i balans, de tre år som närmast efterföljer recessionen).

Den tredje fasen, Ponzi finansiering. Där är det inte ovanligt att många aktörer tar ytterligare krediter bara för att kunna klara räntebetalningar på redan utstående krediter, annars måste man ha tillräckliga kassaflöden från andra verksamheter för att täcka upp.

Detta kan inte pågå under en alltför lång tid då nuvärdet av framtida kassaflöden alltid måste vara större än nuvärdet av utflödena för att någon skall vilja finansiera en investering. Vilket innebär att det är en förutsättning att de aktuella tillgångarna stiger snabbare i värde än skulderna ökar men även att tillgången kan användas innan de börjar sjunka i värde. Om en aktör här börjar låna till en ny investering i förhoppning om att den skall öka i värde menar Minsky att denne ägnar sig åt ren ”ponzi finansiering”.

När konjunkturcykeln är på uppåtgående anpassas därför nya kontrakt eller andra skuldförbindelser på marknaden till de förbättrade ekonomiska förhållanden som råder. Om högkonjunkturen pågår under en längre period kommer andelen ”ponzi finansiering” att öka i takt med att de underliggande tillgångsvärdena stiger (reala eller finansiella).

Det förefaller mot slutet av denna period paradoxalt nog som om risken är betydligt lägre än den skulle varit om man tillåtit skuldförbindelser/skuldsättning av det slaget strax efter en recession.

När en större del av skuldförbindelserna på marknaden utgörs av denna mer riskabla form av finansiering så blir det finansiella systemet mer känsligt för störningar och konjunkturförloppet förstärks. Riskerar många högt belånade aktörer att få problem med sin skuldförbindelser finns det bara två alternativ.

Antingen refinansierar man man skulderna vilket naturligtvis kan visa sig mycket svårt under ett deflatoriskt förlopp (kapitalkontraktion) eller så försöker man sälja tillgångarna.” (Axel Hagberg: Bankkrishantering, aktörer, marknad och stat, Handelshögskolan).

Detta förlopp kännetecknar den sista och mest spekulativa fasen av konjunkturcykeln, de sista åren innan en ny nedgångsfas en ny recession tar vid.

Om många aktörer som verkar på en och samma marknad tvingas till utförsäljningar samtidigt så kan prisfallet bli extremt. Både i Minskys förlopp men även i Hans T:son Söderström bok om Normpolitiken från 1996 beskrivs detta förlopp då banksystemet blir extremt räntekänsligt.

Vid en allt för stor ränteuppgång kan många högt belånade aktörer komma på fall och därmed valutan att komma under hård press precis som i Sverige 1992. När vi får nästa lågkonjunktur kommer bankerna att reagera som man alltid gjort med att banta balansen för att höja soliditeten d v s minska skulder och tillgångar simultant.

”Då den finansiella sektorn som helhet (läs banker och bolåneinstitut) inte samtidigt kan sanera sina balansräkningar kommer det bara att leda till ytterligare prisfall på såväl reala som finansiella tillgångar när de olika aktörerna försöker sälja tillgångarna, antingen till varandra eller få avsättning för dessa på en marknad som helt gått i stå.

Detta innebär en ytterligare stegring av långräntan, vilket i sin tur leder till en ännu kraftigare prispress på de reala tillgångarna. Man kan inte heller förlita sig på obligationsförsäljningar för att betala för utgifter som överstiger intäkterna i samhällsekonomin totalt då det också bara leder till en uppgång av långräntan och en försämring av landets skuldsättningsgrad. Det är kumulativa processer av detta slag som ligger bakom alla stora depressioner under modern tid menade Irving Fisher i Econometrica (1933).” Realräntechock, skuldsanering och budgetunderskott – Hans Tson Söderström 1995.

Risken är då överhängande att många högt belånade hushåll drabbas av ”negative equity” och då kan banken komma att ta tillbaks panten.

Hur mycket som beror på systemets inneboende dynamik (individer och företag försöker alltid att optimera sina intressen som styrs av deras egen uppfattning om den ekonomiska realiteten) och hur mycket som beror på realekonomiska faktorer är svårt att säga!

Om Lars EO Svensson har rätt och räntorna för all framtid blir låga då har han även rätt i frågan att vi inte har någon bostadsbubbla.

Om det visar sig att det någon gång inom en nära framtid blir en återgång till historiskt normala nivåer, då stämmer inte resonemanget.

Om risken blir för stor (några aktörer drar sig ur sina åtaganden) då stämmer inte resonemanget.

Om tillväxten går ned p.g.a. en realealekonomisk nedgång då stämmer inte resonemanget.

Med Lars EO Svenssons sätta att resonera så får bankerna en implicit garanti om statlig hjälp i alla lägen eftersom de tillåts att expandera balansen (crank up the leverage) och därmed bli systemkritiska.

För många parametrar kan slå fel, riskerna blir mycket stora i slutet av högkonjunkturen.

/P-O L/

Comments are closed.