Triffin´s dilemma

”Triffin´s dilemma” är ett teorem som menar på att när en nationell valuta också fungerar som internationell reservvaluta kan det finnas målkonflikter mellan kortsiktiga inhemska och långsiktiga internationella ekonomiska mål och åtaganden. Det var den belgisk-amerikanske ekonomen Robert Triffin som på 1960-talet påpekade att landet som innehar den globala reservvalutan, den valuta som de flesta länder håller måste vara villiga att förse världen med extra tillförsel av sin valuta. Detta för att uppfylla den globala efterfrågan för denna ”reserv” valuta (US dollar ingår i de flesta valutareserver) vilket därmed kan orsaka ett handelsunderskott.

Användningen av en enskild nationell valuta menar Triffin (d v s den amerikanska dollarn idag) som global reservvaluta ”kan leda till spänning mellan nationell penningpolitik och global penningpolitik”. Detta återspeglas i grundläggande obalanser i betalningsbalansen, särskilt bytesbalansen. Vissa mål kräver ett övergripande utflöde av dollar från USA, medan andra kräver ett övergripande inflöde av dollar till USA. Då både ett netto valuta in-och utflöde inte kan ske på en gång blir det problem enligt Triffin.

”Triffins dilemma” används vanligen för att formulera problemen med US dollarns roll som världens reservvaluta i Bretton Woods-systemet. Eller mer allmänt, att använda en enskild nationell valuta, vilken som helst som internationell reservvaluta.

På grund av alla de pengar som flöt ut ur USA då man tog en allt större internationellt roll och en svällande militärbudget på 1950 – talet i kombination med att amerikanerna började köpa mer utländska varor, började antalet dollar i omlopp överstiga mängden guld som backade upp dem 1959.

Det kom att leda till att på hösten 1960 hade priset på ett uns guld stigit till 40 US dollar i London, även om priset i USA var satt till 35 US dollar. Denna skillnad visade att investerarna visste dollarn var övervärderad och att man uppfattade det som att USA inte hade möjlighet att korrigera sina obalanser inom en snar framtid.

Varför löste då USA inte Triffins dilemma genom att minska antalet dollar i omlopp genom att skära ner underskottet och höja räntorna för att locka kapital tillbaka till landet. Var man rädd för att det skulle utlösa en recession (detta är inte en politisk blogg så huruvida man inte ville skära i försvarskostnaderna under vad vi alla kände som det kalla kriget överlåter jag till läsaren att själv bedöma, men USA:s internationella engagemang ökade markant under just 1950 – 60 talet)?

För att bibehålla Bretton Woods-systemet och försöka utöva kontroll över priset på guld skapades ”The London Gold Pool”. En sammanslagning av guldreserverna i en grupp bestående av åtta centralbanker, USA samt sju europeiska länder. Denna grupp enades i november 1961 om att samarbeta för att upprätthålla Bretton Woods-systemet med en fast kurs på sina konvertibla valutor samt att försvara ett guldpris på 35 US dollar per uns genom att intervenera på guldmarknaden.

Centralbankerna samordnade sina aktioner för att intervenera på marknaden för att balansera och på så vis ta bort eller motverka de toppar i marknadspriset (spikes) som så ofta kan uppträda på marknader som styrs av rena marknadsfundamenta d v s tillgång och efterfrågan. USA stod ensamt för 50 % av det guld som fanns till salu på ”The London Gold Pool”. Priskontrollen (manipulationen) var framgångsrik under sex år därefter kom systemet att ha spelat ut sin roll eftersom priset på guld (35 US dollar) helt enkelt var för lågt. Både det brittiska pundet och US dollarn utsattes för attacker från valutaspekulanter och Frankrike beslutade sig för att dra sig ur. Därmed kollapsade ”The London Gold Pool” i mars 1968.

I augusti 1971 kom det som vi alla känner som ”The Nixon chock” när president Richard Nixon meddelade att US dollarn inte längre kunde bytas mot guld och kollapsen av Bretton Woods-systemet var definitiv (mycket av detta har genom historien tillskrivits kostnaderna för Vietnamkriget men det får läsaren själv bilda sig en uppfattning om). Det kom att resultera i en uppgång av guldpriset till 850 US dollar 1980.

För att bibehålla Bretton Woods-systemet hade USA enligt Triffin;

* Behövt ha överskott i sin betalningsbalans/bytesbalans för att bibehålla förtroendet för US dollarn.

* Behövt ha en negativ betalnings/bytesbalans för att tillhandahålla likviditet för omvandling av guld till US-dollar. Men med fler dollar i systemet skulle folket dock börja spekulera i att den amerikanska dollarn var övervärderad. Detta skulle innebära att USA:s guldreserv minskade efterhand som människor började konvertera dollar till guld och i värsta fall flytta detta utomlands. Enligt Triffin skulle spekulationerna då bara öka i tron att dollarn var övervärderad.

USA stod därmed inför ett dilemma eftersom man inte kan ha både ett underskott och överskott i betalnings/bytesbalansen samtidigt enligt Triffin. Det är detta som kallas för ”Triffin´s dilemma”.

 Detta stämmer inte!

Robert Triffin utgår ifrån ett slutet icke dynamiskt system där han inte tar med de kumulativa effekterna av att ekonomin ständigt växer. Triffin utgår av allt att döma från en nästan konstant penningmängd. Eftersom vi hela tiden lägger till mer värde som tillkommer genom produktionsapparatens autonoma utveckling så kan vi hela tiden lägga till mer pengar utan att det uppstår någon nämnvärd monetär inflation (förutsatt att ekonomin är balanserad).

Kvantitetsteorin är en kvantitativ ekvivalens som man generellt kan härleda transformationsmekanismen, pengar, kvoten värde genom. I en dynamiskt växande ekonomi utan ekonomiska obalanser som USA på 1990 – talet där man hade en mycket stark tillväxt i framförallt segmentet halvledare, mjukvara samt Internet (IKT) med en tillväxt på över 3 % under närmare 8 år där faller punk två.

Under den senare hälften av 1990 – talet hade USA en budget i balans. Omvandlingstrycket var högt i den amerikanska ekonomin. US dollarn var högt värderad och guldpriset hade sjunkit till strax under 300 US per uns. Punkt två faller alltså här i allt väsentligt. USA hade under denna tid en budget i balans, inga problem med att tillhandahålla likviditet men folk valde ändå att inte köpa guld utan hellre aktier och internationella investerare US dollar! Man uppfattade inte US dollarn som övervärderad även om den monetära basen i USA mer än fördubblats på bara tio år så hade korrelationen pengar/värde substans.

Hela teorin om att USA skulle ”behövt ha en negativ betalnings/bytesbalans för att tillhandahålla likviditet för omvandling av guld till US-dollar” faller härmed eftersom guldet har en stark negativ korrelation, det är kontracykliskt. Hade USA idag haft en ekonomi i balans så hade guldet inte varit intressant att spekulera i men eftersom USA av idag har valt att monetarisera stora delar av sitt underskott så har man allt annat än en ekonomi i balans och då blir guld genast intressant igen.

Triffin har dock i allt väsentligt rätt i att det land (USA) som har reservvalutan måste vara villiga att förse världen med extra tillförsel av sin valuta. När krisen väl slog till efter det att Lehman konkat i sept 2008 så såg Fed till att det aldrig blev någon likviditetskris utan att det stannade vid ett antal insolventa banker och andra finansiella institut genom de kreditlinor man ställde ut. Här var även svenska banker med och tog del av dessa krediter.

Det som gör guldet till en bra investering idag är framförallt det faktum att det är en handgriplig tillgång utan motpartsrisk (gäller även silver). Men under normala omständigheter så behöver inte det land som innehar reservvalutan ha en negativ betalnings/bytesbalans för att tillhandahålla likviditet för omvandling av guld till reservvalutan då det balanserar ut sig själv. Det är med andra ord inte intressant att inneha guld mer än till en mycket begränsad del i en ekonomi i balans. Det kostar att förvara och man får ingen ränta eller utdelning som med aktier.

Är då en guldmyntfot att föredra? Nej det är det inte men en sak skall man ha klart för sig om man sysslar med makro, alternativt jobbar på någon centralbank. Tillgången på information är idag så oändligt mycket större genom Internet än vad den var på 1960 – talet och även om bruset ibland knappast går att tränga igenom och det kan vara svårt för gemene man att bilda sig en klar bild över vad som styr vår ekonomi och vart vi är på väg så kommer alltid centralbanksfolk och de som representerar staten att leva ”under skuggan av en guldmyntfot”. Det är första gången i historien som vi de senaste 40 åren har haft en reservvaluta som inte varit kopplad till någon ädelmetall. Det är första gången som vi har en ren pappersmyntfot!

Hur lite de olika representanterna för världens samlade centralbanker än vill så måste de ändå ta i beaktande att de fortfarande lever ”under skuggan av en guldmyntfot”. För stora obalanser kommer inte folk i allmänhet inte att acceptera då kommer man att fly till det enda man vet har varit säkert genom historien, de senaste 4000 åren, sedan dess vi började idka byteshandel och behövde transaktionsmedel för att underlätta handeln. Guld och Silver!

I General Theory berör Keynes detta i en text om Silvio Gesell. Här menar Keynes att det inte är möjligt att stämpla pengar (pengarna får då en bäst före datum sen gäller de inte mer) för att dessa skall omsättas snabbare så att de inte sparas.

”Tanken bakom stämplade pengar är sund. Det är kanske möjligt att medel kan finnas tillgängliga för att tillämpa det i praktiken om än i blygsam skala. Men det finns flera svårigheter som Gesell inte tog itu med. Framför allt verkade han ovetande om att pengar inte var ensamma om att ha en likviditetspremie, de skiljer sig bara i viss del från många andra transaktionsmedel vilket fråntar dem dess betydelse av att ha en större likviditetspremie än något annat transaktionsmedel. Alltså, om sedlar skulle berövas sitt likviditetspremium genom stämpling skulle en lång rad substitut kliva in dess ställe, utländska pengar, smycken samt ädelmetaller i allmänhet och så vidare.”

J. M. Keynes General Theory kapitel 23 http://userpage.fu-berlin.de/~roehrigw/keynes/engl.htm

Människor har i alla tider eftertraktat att tesaurera värde. Om man upplever ett tillgångsslag eller transaktionsmedel som alltför riskfyllt kommer man därmed att avyttra sina tillgångar och flytta dessa till något som man anser är säkrare. Det är det jag menar med att även om centralbanksfolket bestämt att vi skall ha en pappersmyntfot så lever vi alltjämt ”under skuggan av en guldmyntfot” vilket de måste ta med i beräkningen.

Men mer om det senare i en artikel där två Schweiziska bankekonomer på UBS går till generalangrepp mot inflationsmåttet och dess hedonistiska utformning.

/P-O L/

Comments are closed.